I ett mål om återbäring av gåva till följd av en laglottskränkning (7:4 ÄB) framställdes ett nytt yrkande om återbäring av gåva till följd av kränkning av efterarvet (3:3 ÄB). Enligt dessa två paragrafer finns det alltså en möjlighet för en arvinge att föra en talan mot gåvotagaren om att gåvan ska återbäras. Det handlar i båda fallen om ett skydd för arvingar mot att deras rätt till arv går förlorad genom gåvor eller liknande.
Det nya yrkandet ansågs ha utgjort en tillåten taleändring trots att det framställdes efter den tidsfrist om fem år som gäller för kränkning av efterarv.
Bakgrund
Bakgrunden i det aktuella målet var följande. Anders och Beda hade de gemensamma barnen Ceasar och Cecilia. Beda avled 2006 och Anders ärvde henne med fri förfoganderätt. Han upprättade 2008 ett testamente enligt vilket hans kvarlåtenskap, med undantag för bröstarvingarnas laglotter, skulle tillfalla hans nya sambo. Anders lämnade penninggåvor till sin kusin vid två tillfällen, 300 000 kr i augusti 2014 och 200 000 kr i januari 2015. Under 2015 lämnade han också penninggåvor om sammanlagt 300 000 kr till sin sambos tre barnbarn. Anders avled 2017.
De gemensamma barnen (bröstarvingarna) väckte i september 2018 en fastställelsetalan mot kusinen och barnbarnen och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att gåvorna var att likställa med testamente med den följden att bröstarvingarnas laglott ska beräknas utifrån värdet av kvarlåtenskapen efter Anders med tillägg av gåvorna, samt att kusinen respektive barnbarnen var skyldiga att återbära så stor del av gåvorna som behövdes för att täcka laglotterna vid arvskiftet efter Anders (jfr 7 kap. 4 § ärvdabalken).
I oktober 2019 justerade bröstarvingarna sina yrkanden och yrkade även fastställelse av att Anders gåvor skulle återbäras till dödsboet efter Anders i den utsträckning som krävs för att bröstarvingarna skulle utfå sitt fulla arv efter sin mor Beda. Enligt bröstarvingarna hade gåvorna också orsakat en sådan väsentlig minskning av Anders egendom att återbäring krävdes för att bröstarvingarna skulle få ut sitt fulla arv efter Beda (jfr 3 kap. 3 § ärvdabalken).
Enligt huvudregeln får en väckt talan inte ändras. Från denna regel finns några undantag. Ett av dessa undantag är att en kärande får framställa ett nytt yrkande om detta stödjer sig på väsentligen samma grund som det tidigare yrkandet. I det nu aktuella fallet var det fråga om gåvor från samma person med påståendena att gåvorna påverkat den rätt till arv som bröstarvingarna hade. Respektive talan grundar sig huvudsakligen på invändningar mot gåvorna som sådana och den minskning av boets behållning som dessa medfört. Yrkandena ansågs därför stödja sig på väsentligen samma grund.
En annan fråga vid bedömningen av om en ändring av talan ska tillåtas uppkommer om talefristen för den ändrade talan har gått ut när ändringen görs. I rättspraxis har en enligt rättegångsbalken tillåten taleändring fått göras även efter utgången av talefristen när det gällt talan om återvinning i konkurs, klander av arrendesyn och klander av bodelning.
Det förstärkta laglottsskyddet
Regleringen i 7 kap. ärvdabalken avser bröstarvinges rätt till och skydd för den laglott som han eller hon är berättigad till. Här finns bl.a. regler som ska skydda bröstarvingen mot att egendomen testamenteras bort. Bestämmelserna i 7 kap. 4 § syftar huvudsakligen till att skydda bröstarvingar mot att en arvlåtare kringgår laglottsreglerna genom att skänka bort sina tillgångar i stället för att upprätta testamente. Om en arvlåtare har gett bort egendom under omständigheter som är att likställa med testamente kan bröstarvingarna kräva att gåvan jämkas (korrigeras/justeras). Om jämkning/nedsättning av gåvan ska ske finns det en skyldighet att återbetala hela eller en del av gåvan. Det saknar för återbäringsskyldigheten betydelse om gåvotagaren var i god eller ond tro. För att kravet ska kunna göras gällande enligt paragrafen krävs att talan väcks inom ett år från det att bouppteckningen avslutades.
Skyddet för efterarvet
Genom 3 kap. 3 § ärvdabalken skyddas efterarvingar mot att deras rätt till efterarv går förlorad genom den efterlevande makens förfogande. Vederlag ska utgå för gåva om handlingen har vidtagits utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar och den har medfört en väsentlig minskning av den efterlevande makens egendom. Om vederlag inte kan utgå ur boet ska återbäring ske under förutsättning att gåvomottagaren var i ond tro om att gåvan är till skada för efterarvingarna. För att ett sådant återbäringskrav ska kunna göras gällande krävs att talan väcks inom fem år från mottagandet av gåvan.
Den ursprungliga talan (7:4 ÄB) väcktes inom fem år från respektive gåvotillfälle. Talan ändrades, såvitt avser gåvan om 300 000 kr till kusinen i augusti 2014, efter den femårsfrist som gäller enligt 3 kap. 3 § ärvdabalken. Högsta domstolen fann att det nya yrkandet (och därmed ändringen av talan) var tillåten även om talefristen var passerad.