Tvisten startade genom att pappan i målet ansökte om stämning och yrkade vid Helsingborgs tingsrätt att vårdnaden om parternas fyra barn skulle vara gemensam, att två av barnen skulle ha sitt boende hos honom och att ett av barnen skulle bo växelvis hos föräldrarna.
Pappans yrkande
Pappan menade att det var till barnens bästa att bägge föräldrarna tog del i beslut som rörde barnen samt att parterna inte hade sådana samarbetssvårigheter att gemensam vårdnad var utesluten. Vad gällde boendeyrkandena angav pappan att barnen själva hade uttryckt att de ville bo hos honom.
Mammans yrkande
Mamman bestred pappans yrkande och yrkade för egen del att tingsrätten skulle bestämma att hon skulle ha ensam vårdnad om samtliga barn. I andra hand yrkade hon att barnen skulle bo hos henne och ha umgänge med sin pappa.
Mamman menade att samarbetssvårigheterna mellan föräldrarna var så stora att det inte var lämpligt att vårdnaden om barnen var gemensam. Pappan var vidare, enligt henne, inte lämplig som vårdnadshavare eftersom han inte visade tillräcklig omsorg om barnen. Slutligen gjorde mamman gällande att pappan utövade våld mot henne och barnen och att han hade dömts för misshandel av döttrarna till villkorlig dom med samhällstjänst. Hon förklarade att pappan hade problem med sitt humör, att han tog till våld, förmedlade en dålig kvinnosyn till sönerna samt hade en strikt syn på religion.
Utredningens bedömning
Av vårdnads-, boende-, och umgängesutredning föreslogs att mamman skulle få ensam vårdnad om barnen och att de skulle bo hos henne. Två av barnen skulle ha rätt till umgänge med pappan i den omfattningen de själva önskade. De andra två barnen skulle ha rätt till ett reglerat umgänge med pappan vid vissa angivna tillfällen. Som skäl för förslaget angav utredaren att det skulle vara olyckligt att separera syskonen och att barnen riskerade att utsättas för våld hos pappan. Barnen skulle vidare skyddas mot begräsningar i vardagen såsom hedersrelaterat våld och förtryck.
Tingsrättens dom
Tingsrätten instämde i utredningens slutsatser och menade att det var bäst för samtliga barn att mamman fick ensam vårdnad, att barnen skulle bo hos henne och ha rätt till umgänge med pappan i den omfattning som utredarna föreslagit. Tingsrätten menade vidare att det var av vikt att sönerna inte stod under sin pappas påverkan vad gäller synen på kvinnors roll i familjen och i samhället.
Domen överklagades till Hovrätten
Pappan överklagade till Hovrätten över Skåne och Blekinge, i mål nr T 364-21, och yrkade att hovrätten skulle bestämma att vårdnaden skulle vara gemensam om de tre barn som vid den tidpunkten var under 18 år samt att barnen skulle bo hos honom. I andra hand yrkade pappan att barnen skulle bo växelvis hos föräldrarna. I sista hand yrkade pappan att barnen skulle ha rätt till umgänge med honom.
Hovrätten inleder med att lyfta fram att rätten, enligt föräldrabalken 6 kap. 5 §, vid bedömningen av om föräldrarna ska ha gemensam vårdnad eller om en av dem ska ha ensam vårdnad, skall fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov främst och ta ett gemensamt ansvar i frågor som rör barnet. Gemensam vårdnad förutsätter i viss utsträckning ett fungerande samarbete mellan föräldrarna, eftersom det är nödvändigt för att de ska kunna ta ett gemensamt ansvar i frågor som rör barnet. Det är viktigt att föräldrarna kan hantera frågor som uppkommer och att ett bristande samarbete eller bristande gemensamt ansvarstagande inte går ut över barnet på ett sådant sätt att det skulle vara bättre för barnet att en förälder har ensam vårdnad. Fokus ska vara på barnet och konsekvenserna för barnet av föräldrarnas agerande. Avgörande ska alltså inte vara hur föräldrarnas kontakter ser ut, utan i vilken mån de kan lösa frågor på ett för barnet bra sätt utan att deras agerande påverkar barnet på ett negativt sätt. Att föräldrarna tar ett gemensamt ansvar innebär att de tillsammans kan lösa frågor som rör barnet och vilka omfattas av vårdnadsansvaret.
Det skall tilläggas att bestämmelsens lydelse i föräldrabalken 6 kap. 5 § är ny för år 2022. Tidigare gällde att rätten skulle fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet. Lagstiftaren ansåg att den tidigare formuleringen i vissa fall var konfliktdrivande eftersom det nästan uppmuntrades att peka på den andra förälderns brister i stort och smått. Genom den nya lydelsen har avsikten varit att lyfta fram föräldrarnas förmåga att ta gemensamt ansvar för barnet.
Hovrätten ansluter sig till bedömningen i vårdnads-, boende- och umgängesutredningen att parternas samarbete rörande barnen i stort sett är obefintligt. Pappan har inte heller kunnat berätta om hur han medverkat i den gemensamma vårdnaden och vilka beslut föräldrarna har fattat gemensamt. Av utredningen i hovrätten framgår dessutom att föräldrarna numera inte kommunicerar direkt med varandra utan att all kommunikation sker via barnen. Hovrätten konstaterar att det därmed är tydligt att föräldrarna inte har ett samarbete och inte tar ett gemensamt ansvar för barnen på sådant sätt som en gemensam vårdnad förutsätter.
Vidare tillkommer omständigheten att pappan har dömts för misshandel av en av döttrarna. Utredningen ger också stöd åt att pappan involverat barnen i föräldrarnas konflikt genom att han försökt påverka barnen att ta hans parti och genom att ge barnen instruktioner om vad de skulle säga vid samtalen med vårdnadsutredaren.
Slutsats av vårdnadstvisten och Hovrättens dom
Sammantaget ansåg hovrätten att det är till barnens bästa att mamman har ensam vårdnad om barnen vilket också innebär att barnen bor hos henne. Mamman hade medgivit att de två yngsta barnen skulle få rätt till ett omfattande umgänge med pappan vilket också bedömdes vara till barnens bästa. Den äldre dotterns rätt till umgänge med pappan reglerades inte i domen då umgänget får ske efter dotterns önskemål.
